Kärlek och marxism

Ända sedan sitt offentliga genombrott med den inflytelserika feministiska

boken Under det rosa täcket har Nina Björk – med sin förmåga att uttrycka egna tankespår – varit en vitaliserande röst i samhällsdebatten. Med sin senaste bok Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde lägger hon såväl familjen som samhället i stort under analysluppen. Rikard Warlenius kommenterar försöket.

Det är alltid en fröjd och en utmaning att läsa Nina Björks texter eller höra hennes radiokåserier. Hon tar alltid upp angelägna ämnen och har ett radikalt och inte alltid förutsägbart perspektiv. Det är få andra som tänker så klart och skarpt och uttrycker sig så precist, vilket inte sällan leder till att hon, till mångas förtret, skär bort det dödkött som med tiden samlas runt konventionens och den intellektuella slapphetens midja.

Hennes nya bok – Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde (W&W 2012) – lever  upp till alla förhoppningar. De teman som tas upp är på många sätt bekanta. I hög grad utgår den från  hennes mest uppmärksammade artiklar från senare år – om dagis, ”skitdrömmar” och skilsmässor – men med ett fördjupat perspektiv som binder samman spridda reflektioner till en kritisk essä med nästan pamflettartade inslag: mot den samtida kapitalismens varufiering av allt, och dess katastrofala sociala och ekologiska följder för rätten att drömma utopier.

Tydligare än i krönikorna kommer Nina Björk här ut som marxist. Hon citerar vilt ur De ekonomisk-filosofiska manuskripten, Kommunistiska manifestet och Kapitalet och avsnitten bär namn som ”Vad är en vara?”. Samtidigt märks att Nina Björk är litteraturvetare skolad under den postmoderna eran. Hennes analyser av samtiden utgår ofta från en Barbie-film eller mamma-tidning, men förstärks genom sofistikerade analyser och ymniga referenser till centrala verk inom kritisk teori: förutom Marx gärna till sen- eller postmarxistiska författare som Roland Barthes, Andre Gorz, Zygmunt Bauman, Chantal Mouffe eller Slavoj Žižek.

Inte minst omvälvande är kapitlet som tar avstamp i ett kronprinsessbröllop och Katarina Wennstams och Maria Svelands uppmärksammade bok Happy Happy i vilken en rad kvinnor skriver om sina skilsmässor – inte som misslyckanden eller tragedier, utan laddade av positiva termer som ”förändring”, ”utveckling”, ”frihet” (rent av ”valfrihet”?). En bok som vill tvätta bort skilsmässostigmat måste spontant uppfattas som en feministisk välgärning, men Björk krånglar till det intrycket rejält i en underbar analys som blandar social teori, historia och personliga erfarenheter. Hon visar hur familjen, också, kan ses som en sista bastion för relationer baserade på andra ideal än marknadens; på långsiktighetens, kärlekens och altruismens ideal. Jag läser Nina Björks kärleksförklaring till sin man högt för min fru, och trots att den är fjärran från romantisk kärlek så som den ständigt paketeras i vår kultur rör den henne, och mig, djupt, för den sammanfattar också våra tio år och tre barn tillsammans:

Jag kommer ihåg hur jag tänkte på den första tiden jag var tillsammans med den man som jag så småningom gifte mig med. Jag ville, bland världens alla män, välja just honom på nytt varje dag. Jag tänkte att inget perifert någonsin skulle få orsaka att jag ville ha honom – inget gemensamt boende, inga lån, ingen rädsla för ensamhet eller längtan till trygghet. Bara han. Nu, efter många år tillsammans och med gemensamma barn, är det som jag jag inte längre kan välja honom. Som om val vore ett främmande och klumpigt ord i sammanhanget. Han har liksom ställts utanför de valbara människorna, de valbara männen. Inte för att jag har gett honom ett löfte som jag inte vill bryta; inte för att jag vill vara otrogen – jag kan varken välja eller vara otrogen! Om jag så skulle ligga med hundra andra män skulle jag vara honom trogen för han har blivit mitt… öde. Min historia, min tid, mitt liv.

Givetvis riskerar Nina Björks kritik av Happy Happys ytliga frihetsideal att tippa över i en kvävande kristdemokratisk familjesyn, och det är den svåra balansgången som gör kapitlet så dynamiskt. Mot att införa ytliga och egoistiska marknadsrelationer även i privatlivet förespråkar hon kärleken som motmakt till marknaden, en utopisk kraft som snarare än att drivas ut ur sin sista bastion borde utvidgas till hela samhället. Kärlek som socialistisk impuls.

Jag gillar det. Men jag har en invändning, ett problem måhända som Nina Björk inte är ensam om i den tradition hon skriver in sig i. Det gäller hennes förståelse av kapitalismen – av makten – som främst en skapande process, inte utanför oss utan i oss, i våra kroppar och tankar. ”Det är ingen makt som öppet deklamerar sina önskningar eller kräver disciplin och lydnad, snarare planterar  den vissa tankemönster i våra psyken”, ”en makt som kanaliserar mänskliga drömmar om förändring till konsumtion, som avväpnar utopier genom att förklara allting som ännu inte är som flum”, skriver hon. Och även om jag  håller med så måste denna Foucault-inspirerade maktanalys vara otillräcklig, för annars ligger vi risigt till. För om vi är kapitalismen, mot vad kan vi då rikta vårt motstånd? Om det är vi – fattiga och rika tillsammans – och inte fossilkapitalet som håller på att driva planeten mot katastrofal uppvärmning, vem ska vi då klaga på?

Visst präglas vår tankevärld av vår tids ekonomiska organisation – det var ju för övrigt Marx den första att upptäcka – men den insikten får inte släta över att kapitalismen också söndrar oss i exploaterade och exploatörer, att all hittillsvarande historia är historien om klasskamp. Men på allra sista sidan dyker det där lilla ordet upp till slut, och kanske pekar det ut en delvis ny riktning för Björks lysande författarskap: ”Att bära de drömmarna vidare, att kämpa för deras överlevnad och för en morgondag som gör dem levande i handling, är att delta i ett samtal, i en kamp”.

EN ARTIKEL AV Rikard Warlenius

Skribenten är författare och journalist. Han har framförallt specialiserat sig på klimatfrågan, har gett ut boken Utsläpp
och rättvisa (Cogito 2008 www.cogito.nu) och uttrycker sig dagligdags på bloggen http://warlenius.wordpress.com/